För några år sen var jag ganska konstig. Ja det var jag faktiskt. Jag gick i ungefär 6, 7, 8, 9, ni vet. Det var en rolig tid. Man kan säga att den var den tiden jag förändrades mest i mitt liv. Jag var en unge i tonåren (fortfarande är), men jag var också väldigt omogen. Jag var osäker och visste inte hur jag skulle bete mig, därav blev mitt beteende väldigt underligt. Jag gjorde saker som förmodligen fick mig att se ut som en idiot. Det gör ingenting idag, det var länge sen och har inte påverkat mitt liv desto mer.

Men det fanns också folk som jag såg upp till. Folk jag trodde  var mycket bättre och coolare än mig. Människor jag tyckte var frääääna. Ja, ni har säkert varit med  om det ni också. Det var sånna där människor som kunde säga vad dom ville, därav vara mycket spydiga också. Sånna människor alla visste vilka det var. 

Haha nu skrattar jag åt det. Det är roligt för jag kan kolla på dom där människorna idag, och se att dom har samma gamla attityd och tror själv att dom är så coola. Dom har lixom fastnat i det där stadiet. Aldrig växt upp. Enda skillnaden är att ingen ser upp till dom mer, möjligtvis de yngre, och att ingen ens bryr sig. Det är en härlig känsla. Man vet att man har gjort bort sig i sin osäkerhet, man vet att man har gjort bort sig för dom där "coola". Man vet också att man växt upp, mognat och nu kan se ner på dessa människor som man en gång i tiden gjorde allt för att imponera på.