Tisdag morgon
I natt sov jag som en stock. Jag blev också väldigt lycklig när min pojk hade stängt av teven. Vi sover alltid med teve på, men nu har jag fått för mig att jag inte får en riktig sömn om jag gör det. Det säger faktiskt sånna här forskade och skit också, man blir störd utan att man tänker på det, om man sover med teven på.
Jag har tänkt på min Moffa den senaste stunden. Han gick bort för några år sen, han blev väldigt gammal. Jag och min syster brukade vara och hälsa på han på Vilan. Han blev alltid så glad när vi kom, gav oss en liten peng och bjöd på sin mat han fick. Även om plättarna såg lockande ut ville vi inte riktigt ha, så han tappade dom på golvet istället. Han var söt min Morfar. Men lat som jag var, orkade jag inte gå upp till vilan och hälsa på han så ofta som jag borde. Jag tyckte som inte att det var min grej att sitta där med gamlingarna, och Morfar pratade ofta om saker som jag inte riktigt förstod. Sen var det ju långt att gå också. Inte alls så roligt.
När Morfar dog blev jag jätteledsen. Det kändes väldigt underligt att han var borta, men också naturligt. Han var ju faktiskt gammal. Men mitt samvete höll på att ta död på mig. Varför kunde jag inte gå och hälsa på honom liiite oftare bara? Det var han värd. Men det gjorde jag inte. Jag kanske var rädd för motion. Det fick ju sitt pris, nu är jag nästan en köttbulle. Ja, jag ångrar att jag inte hälsade på han oftare.
Morfar, världens bästa Morfar !
Jag har tänkt på min Moffa den senaste stunden. Han gick bort för några år sen, han blev väldigt gammal. Jag och min syster brukade vara och hälsa på han på Vilan. Han blev alltid så glad när vi kom, gav oss en liten peng och bjöd på sin mat han fick. Även om plättarna såg lockande ut ville vi inte riktigt ha, så han tappade dom på golvet istället. Han var söt min Morfar. Men lat som jag var, orkade jag inte gå upp till vilan och hälsa på han så ofta som jag borde. Jag tyckte som inte att det var min grej att sitta där med gamlingarna, och Morfar pratade ofta om saker som jag inte riktigt förstod. Sen var det ju långt att gå också. Inte alls så roligt.
När Morfar dog blev jag jätteledsen. Det kändes väldigt underligt att han var borta, men också naturligt. Han var ju faktiskt gammal. Men mitt samvete höll på att ta död på mig. Varför kunde jag inte gå och hälsa på honom liiite oftare bara? Det var han värd. Men det gjorde jag inte. Jag kanske var rädd för motion. Det fick ju sitt pris, nu är jag nästan en köttbulle. Ja, jag ångrar att jag inte hälsade på han oftare.
Morfar, världens bästa Morfar !
Kommentarer
Trackback
