Så nu sitter man här. Funderar på vad livet har att komma med och varför man aldrig kan vara schysst och bete sig som folk. Det har jag haft svårt med den senaste tiden. Sen är det någon annan som får lida för det, får jag för mej, vilket leder till att det i slutändan blir jag som ligger med ångesten krälande genom magen och alla andra skiter i vilket. Spelar det någon roll då? Egentligen, jag gör vad jag gör, säger vad jag säger, alla är inte änglar, kloka och världens bästa. Jag vet inte vilken position jag har, men den är definitivt inte vars jag själv önskar. Det  tar tid att förändra sig, men man måste börjar någonstans. Min förändring ska börja imorgon.