Jag kan karate
Ibland blir jag så fast i mina fantasier så jag tappar greppet om verkligheten lite. När någon frågar, så svarar jag som jag vill att det ska vara. Inte som det är. Men det är också en del jag har lärt mig leva med. Och det är mer sorgligt än att jag hittar på anledningar till mina gärningar. Man blir som mer besviken på något sätt.
Nu har jag hur som helst kommit fram till att jag inte ska ångra vad jag gjort, eftersom allt leder till något. Sen om det blir att jag ligger neralkoholiserad på en trottoar om trettio år, är ju en sak. Men då har jag i alla fall gjort något i mitt liv. Tiden går så fort. Och endå sitter jag och grämer mig över gårdagen, när jag egentligen borde tänka på morgondagen.
Kommentarer
Trackback
