Det blir aldrig som man tänkt sig. Så är det bara och besvikelsen är lika stor varje gång. Man lär sig aldrig att sätta det viktiga före det roliga, man kommer aldrig ihåg vad det var som gick fel. Och det är alltid lika svårt att komma rätt igen. Ibland undrar man om det ens går. 

Många ger upp för lätt. Jag är en bland dom. Jag är varken på dåligt eller deppigt humör nu, nej jag lovar. Jag funderar bara på omvärlden. På gamla vänner. På sånna människor som tror dom är något när dom går och slår ner folk hur som haver. På folk som aldrig kan kontrollera sig. Väldigt många människor tänker jag på, hur dom blev som dom är. Om dom verkligen trivs med sig själv. Det finns ju en gräns som man måste dra. 

Jag trivs inte med mig själv alltid, men det fungerar. Jag är ingen liten kaxig snorunge och jag super mig inte kalaspackat varje helg å somnar på gräsmattan. För sånna människor, som gör ovanstående saker, sånna människor förstår jag mig inte på. Och det finns gott om dom. Alla av dom är inte idioter. Många är jättebra människor. Bara extremt knepiga.