Jag har inte blivit dumpad, eftersom jag inte har en pojkvän som kan dumpa mig. Ganska självklart antar jag. Och ni antar antagligen samma sak. Men en gång blev jag dumpad.. och förhoppningsvis är jag inte den enda som blivit det. 

Det är inte så farligt som det låter. Dumpad. Det låter ju som värsta ödestigen man måste gå ensam och övergiven för att man inte är älskad mer. Men så är det såklart inte! Man blir dumpad, man är ledsen och efter ett tag kommer man oftast över det. Allt läker med tiden, som man säger. 

Det roliga när jag blev dumpad (egentligen är det inte roligt alls), är att jag trodde jag skulle dö. Jag menar det verkligen. Jag trodde mitt hjärta skulle stanna eller spricka, något liknande. Jag skulle aldrig komma över det, tänkte jag. Det tog ju extremt lång tid, överdrivet lång tid, för mig att göra det också. Men det berodde antagligen  på att jag alltid vill ha nåt att gnälla om för mig själv. Tiden går fortare då. 

Hur som helst. Det gjorde ont! Extremt ont. Jag satt i fosterställning på gångbanan och asbölade. Men jag kunde inte resa mig upp för det gjorde så fysiskt ont i bröstet. Gubben som kom mot mig vandrades med hunden, måste trott jag var en galning eller nåt, med tanke på hans tvärsnabba vändning direkt han såg (eller hörde) mig. Jag orkade till slut resa på mig.. jag kunde ju inte sitta på en blöt gångbana hela natten. Tackar gud för att vi bara bode fem min ifrån varann.
Min natt slutade i sängen, liggande i fosterställning, gråtande och förtvivlad med mamma. Det var första gången jag visade mina riktiga känslor för henne, och inte hittade på nå påhittat fjant till varför jag var ledsen som jag gjort så många gånger förr. Nej jag var ledsen och det gjorde ont.

Det gjorde ont hur länge som helst. Typ en, två veckor... Kändes som att värken i hjärtat inte skulle gå över. Nu på senare dagar har jag grubblat på varför man får så ont, när någon man tycker om så mycket lämnar en. Först blev jag facinerad över att psykiska smärtan kunde gå över till fysisk. Men sen funderade jag lite extra och kom fram till att det behöver inte vara så. Amtagligen är det så att när man bölar så mycket som jag gjorde, så blir det en extremt tung belastning på hjärtat av allt tryck från tårarna, som ska ut ur dessa små tårkanaler i ögonen. Dammen måste ju brista någon gång. Därav har man ett sprucket hjärta!

Det var väll allt jag tänkte säga. Typ dom där fyra sista meningarna. Alltså var hela inlägget egentligen meningslöst. Men nån stackars sate där ute kanske känner igen sig och orkar läsa det som inte har med saken att göra. 

Peace out!