And I know an angel was sent just for me.

Jag tar det som det kommer!

Det är ofta jag tänker den meningen. Jag tar det som det kommer, för det blir alltid bäst så! Det är vad vi lärt oss när vi är osäkra. När vi inte riktigt vet hur vi ska göra, för att vi är för fega eller för tveksamma. Då tar man det som det kommer! Och jag antar att det kanske är det bästa sättet. 

Men det finns vissa undantag. Man vet fortfarande inte vad man ska göra riktigt, så man tänker "Jag tar det som det kommer!". Fortfarande kanske det bästa sättet, men den här gången lägger man den tanken till för man vet hur det kommer bli! Det är en självklarhet att det kommer blir så, för något annat alternativ har aldrig funnits. Man har känt det från den allra första dagen. Det spelar ingen roll vad som hänt innan eller efter, man vet att det bara ska vara så.

Men det tar ju "Jag tar det som det kommer!" till en helt annan nivå. För den här gången vet man vad man vill, och man vet vad som kommer. Men tänk så blir det inte så? Man har väntat så länge på något, sen händer det aldrig för att man tänkte den dumma tanken "Jag tar det som det kommer!" Vem kom ens på något sånt? Tänk så kommer det aldrig, det man vetat ska komma. Det man innerst inne vill ska komma för att det är rätt!

Så helt plötsligt har man förlorat, för man tänkte "Jag tar det som det kommer!" för att man var för feg eller tveksam, fast man visste precis vad man ville! Det som var en självklarhet förut hänger på en lös tråd nu.

Man frågar sig själv "Varför skulle jag ta det som det kommer?"