Jag vet inte hur mina vänner orkar med mig egentligen. Kanske dom inte gör häller. Mina humörsvägningar har tagit upp kampen för överlevnad, än en gång. Men jag bryter ner dom så ofta jag kan och orkar. Kände mig som en kämpe när jag gick till jobbet med ångest i början av veckan. Herr Ågren måste ha sparkat hårt för magen värkte så otroligt mycket. Helt plötsligt tappade jag livslusten igen.

Men nu är det fredag igen och allt är lite lättare medan min hjärna är någorlunda rensad. Imorgon satsar jag och Cecilia - Förhoppningsvis några fler också - på en danskväll i Ferrums centrum. Jag har inget annat än bra förväntningar på kvällen, men egentligen hade det varit dumt att förvänta sig något mindre?

Drar mig till sängen nu.
P&L.