Jag vet inte vart vi människor har fått det ifrån. Men vi gillar det på någon konstigt utstickande vis. Vi gillar, vi vill, läsa och höra om andras katastrofer, missöden och tragedier. Har det hänt någon något skämmit, hemskt eller rent ut sagt förjävligt, vill man höra det. Inte för att man tycker det är kul (visst kan det vara kul när någon gör bort sig, men bortsett från det), utan antagligen mer för att vi på något vis känner en trygghet, i att andra människor mår dåligt. På något sjukt sätt fascineras vi av hemskheter och olyckliga människor... I små skalor.

Ibland blir det för mycket. Ibland är det enda folk gör, är att vara olycklig. Det är inte intressant för fem öre. Tjatar någon om något varje dag, blir det helt plötsligt jobbigt. Man kanske får mer medkänsla, och börjar själv må dåligt över det. Eller så blir man bara rent irriterad för att vissa tror att dom är dom endå som alltid har problem. Hur som helst får det inte sträcka sig i stora skalor. 

Så då sitter vi här på tjugohundratolvtalet. Vi gnäller om att folk gnäller. På internet för det mesta såklart. På bloggar, på facebook och allt där emellan. Vad vi inte gör däremot, är att skita i att läsa. Vi vill fortfarande höra på allas gnäll och katastrofer, så även vi kan fortsätta gnälla att alla gnäller. För vad hade världen varit, utan lite gnäll?