När man sakta gått omkring i en cirkel i ett år, kommer man till en gräns där man inser att cirkeln aldrig kommer se annorlunda ut. Allt var bra tills jag idag blev påmind om den bittra sanningen. Allt är faktiskt inte bra. Helt ärligt är faktiskt ingenting bra. Senast igår kväll sa jag till mina vänner att man oftast grämer sig för skitsaker, för att man egentligen inte vet hur bra man har det. Det kanske ligger några sanningsord i meningen, men inte just nu. Den enda sanningen just nu är att jag inte vet när det kommer bli bra. Och jag vet inte hur länge jag orkar med det, för det tär på mig. Både på insidan och utsidan. Jag döljer det bra antar jag, eftersom inte ens jag kan se det. Tills idag. Förmodligen kommer jag fortsätta runt i cirkeln och hoppas att vägen avikker i något hörn. Men å andra sidan har inte cirklar några hörn. 

Tack för inlägget. 
P&L