I söndags gick jag och la mig extremt tidigt och vaknade extremt tidigt - och var inte ens trött. Däremot helt slut i kroppen och varm som en stekhet kyckling. Jag hade den kände manssjukan. Jag kunde inte röra mig på hela dagen och ingen alvedon i skafferiet eller mat i kylen hade jag. Det jag hittade var ett oöppnat skinkpaket jag hade köpt dagen innan till mina mackor. Dessvärre hade smöret då tagit slut och kräsen som jag är, äter jag inte mackor utan smör. Det fick helt enkelt bli Basturökt Skinka till frukost, lunch och middag. 
Mamma kom och räddade mig vid senare tisdagslunchen. Massa god mat och snacks kom hon med, plus lite tabletter för att lindra febern. Alltså var tisdagen rena himmelriket, jämfört med måndag. 

Eftersom jag varit dödssjuk hela veckan har det inte blivit någon träning. Imorgon ska jag köra första passet sen lördags och jag är faktiskt lite nervös. Måste köra hårt nu sista veckorna innan vi åker utomlands, känner mig inte alls så duktig som har slarvat så. Samtidigt känner jag mig själv och vet att hårt nog är utom räckhåll. Helst vill jag köra varje dag men till slut lägger kroppen av, men inte hjärnan. Den fortsätter gnata på, säger åt mig hur dåligt det är med vilodagar. Man blir bara slö av dom. Så måste jag köra två eller tre pass dagen efter. 
Ja man skulle kunna tro att jag såg ut som en sticka, men jag gillar att äta, och vi vet ju att maten är 70% till en vältränad kropp. Alltså behövs lite mer diciplin och motivation från min sida. Men jag övar på det!

Som sista mening kan jag tillägga att jag fått min älskade och saknade tatueringstid nu. 31Januari börjar jag fylla ut kroppen med bläck igen och jag kunde inte längta mer!

Tack för att ni intresserar er av mitt liv, fast jag egentligen inte kunde bry mig mindre. 
Pusskram!