Ibland har jag en sån extremt stor skadeglädje så jag blir rädd för mig själv. Jag vet inte om det gör mig till en dålig människa och kanske bryr jag mig inte heller. Jag vet att jag är långt ifrån en perfekt personlighet. Jag gör inte alltid saker för att vara snäll, utan att det gynnar mig. Jag pratar inte alltid bra om alla människor. Jag bryr mig inte alltid lika mycket som jag kanske borde. Och jag är nog faktiskt rätt så jobbig och jävlig ibland. 

Men jag vet allt det här om mig själv. Jag vet att jag inte alltid gör rätt, och att det ibland kan krävas flera gånger innan jag lär mig av mina misstag. Jag vet när jag inte har någon anledning att tycka illa om någon, men gör det endå. Jag vet när jag är på dåligt humör och skyller mina felsteg på alla andra. Jag vet om när jag gjort ett misstag, och jag står för det! 

Hur jobbigt det än är, måste man stå för sina egna misstag. Alla människor kan fela, det är inte mer än mänskligt. Ibland till och med så mycket att hela ens värld förändras. Men man måste fortfarande stå till svars för vad man gjort, och på så vis får man ta det straff man förtjänar. Det här har jag lärt mig genom mina år från jobbig tonåring till något omogen kvinna. Och det har ibland varit svårt att erkänna att man gjort fel. Att det faktiskt inte går att skylla på något eller någon. Även om jag inte alltid har lust att berätta mina misstag, skulle jag aldrig ljuga om någon frågade. Det gör ont när man sviker sig själv, och ännu mer ont när man sviker andra. 


Därför är det också extra jobbigt när man blir beskylld för något som man inte kan stå till svars för. Som man faktiskt inte kunnat påverka hur mycket man än ville. Och jag kommer alltid tycka synd om dessa människor som vägrar att lyssna. Som står fast i blindo för andra synvinklar. Som kastar skit över folk, för att det är så mycket lättare än att faktiskt förstå att allt inte alltid är som det berättas. 

Jag kanske till och med hatar dessa människor. 


p&l / SandraLi