Ibland har jag en sån extremt stor skadeglädje så jag blir rädd för mig själv. Jag vet inte om det gör mig till en dålig människa och kanske bryr jag mig inte heller. Jag vet att jag är långt ifrån en perfekt personlighet. Jag gör inte alltid saker för att vara snäll, utan att det gynnar mig. Jag pratar inte alltid bra om alla människor. Jag bryr mig inte alltid lika mycket som jag kanske borde. Och jag är nog faktiskt rätt så jobbig och jävlig ibland. 

Men jag vet allt det här om mig själv. Jag vet att jag inte alltid gör rätt, och att det ibland kan krävas flera gånger innan jag lär mig av mina misstag. Jag vet när jag inte har någon anledning att tycka illa om någon, men gör det endå. Jag vet när jag är på dåligt humör och skyller mina felsteg på alla andra. Jag vet om när jag gjort ett misstag, och jag står för det! 

Hur jobbigt det än är, måste man stå för sina egna misstag. Alla människor kan fela, det är inte mer än mänskligt. Ibland till och med så mycket att hela ens värld förändras. Men man måste fortfarande stå till svars för vad man gjort, och på så vis får man ta det straff man förtjänar. Det här har jag lärt mig genom mina år från jobbig tonåring till något omogen kvinna. Och det har ibland varit svårt att erkänna att man gjort fel. Att det faktiskt inte går att skylla på något eller någon. Även om jag inte alltid har lust att berätta mina misstag, skulle jag aldrig ljuga om någon frågade. Det gör ont när man sviker sig själv, och ännu mer ont när man sviker andra. 


Därför är det också extra jobbigt när man blir beskylld för något som man inte kan stå till svars för. Som man faktiskt inte kunnat påverka hur mycket man än ville. Och jag kommer alltid tycka synd om dessa människor som vägrar att lyssna. Som står fast i blindo för andra synvinklar. Som kastar skit över folk, för att det är så mycket lättare än att faktiskt förstå att allt inte alltid är som det berättas. 

Jag kanske till och med hatar dessa människor. 


p&l / SandraLi 

Trots att det var måndag idag, var det skönt att komma in i rutinerna igen. Har varit grymt mycket dom senaste veckorna och det är träningen som blivit lidande. Jag har inte tränat lite, men helt klart mindre än jag borde. Nu gäller det att ta till springkampen under veckan också, för kondisionen ska upp och fettprocenten ska ner! 

Har varit väldigt oaktsam på vad jag äter den senaste tiden. Jag skyller på vinterdepressionen men det håller ju inte i längden. Måste få den där viljan igen att ta tag i mitt liv och veta att det bara är jag som kan göra det. Gör inte jag något så kommer ju trots allt ingenting att hända. Så säger väll go for it. 

HeiipaheJ!

Haha jag läste ett gammalt inlägg på min blogg. Från den tiden när jag var kär. När jag var riktigt kär för första gången i mitt liv. Av samma kärlek fick jag mitt hjärta krossat för första gången i mitt liv och förhoppningsvis sista. Det är absolut inget jag vill uppleva igen, så ibland är jag tacksam över att jag har svårt för känslor. Jag gillar att tänka på det enkla sättet, och känslor är allt annat är enkla. Men det är klart att saker och ting bubblar upp till ytan ibland. 


Har hur som helst gett ett nytt nyårslöfte åt mig själv. Även om det är typ en månad för sent, så har SandraLi bestämt sig för att bli en vinnare istället för en förlorare. Jag har oftast nog bra självförtroende för att skita i vad andra människor tycker, men min röst i huvudet vill inte erkänna hur bra jag är. Jag har alldeles för lätt att trycka ner mig själv och jag hatar mig för det. Som jag gör för så mycket annat också. Hela jag är uppbyggd på mitt eget hat, vilket har gått bra tills nu. För nu måste jag börja prestera, och jag måste göra det snabbt och bra. Inte bara för min egen skull, utan för många andras. Vilket sätter en ännu större press på mig själv, och tårkanalerna håller på att brista varje gång min älskade coach skriker på mig. Inte för att det är tungt fysiskt, utan för att jag är svag psykiskt. Utan ett stabilt psyke kommer man inte långt. 

Med det säger jag godnatt kära vänner <3